Året 2005 var året som, av regeringen, utsågs till designenår. I samband med detta ägnade den fria och oberoende kulturföreningen Herr Tax ett flertal av sina arrangemang åt design och formgivning i olika former. Vi vill, här i vår webbtidning, redovisa två av de mest lyckade arrangemangen i bild och text.
Det andra arrangemanget som handlar om design är den kritiska testdrickning av kaffekoppar, som kan hittas här.

Webbredaktören.

Två klassiska påskpynt och hur vi kan förändra detsamma, står idag som föremål för Gertrud Sandhögs skarpa blick.

Att betrakta en påsk anka:

Så här framifrån stilla i avslappnad pose. Man tänker sig en varmljum påsk där det börja myllra av liv i backarna, och där sitter ankan, sitter där med sitt krus i famnen och inte som i Strindbergs Karlsson ett krus om halsen, men under ena vingens trygga omsvep….

Gröna snickisar och på lappen står det helt enkelt duck som betyder ja just det anka, gul lite sportig tröja, gula strumpor, vad annat i dessa påsktider?! Till sist på ankans simfötter ett par helt osannolika flipp flopp skor, ni vet sådana där skor som söta nätta japanskor ursprungligen använde sig av.

Jag går varvet runt och skådar ankans rygg, döm om min förvåning, ankan är något helt annat ifrån baksidan sett en blandning av anka och sjöjungfru. Båda dessa varelser lever och bor i eller vid vatten. Ankans feminina koketta resning är något helt anmärkningsvärt.

Till sist vill jag bara säga det att denna anka imponerar och det är bara att gratulera denna formstarka upphovsman eller kvinna.

Påskkärringen sedd med feministiska ögon:

Jag kan inte bestämma mig om det är en negativ eller positiv kvinnosyn som man får av denna uppenbarelse på snöre. Framifrån så som flygande emot en ett består endast av ett bisarrt stort ansikte i förhållande till något fågelklo aktigt om håller om åkdonet kvasten. På huvudet har hon eller varför inte han den eller det en hög spetsig hatt vari det hänger och dinglar i.

Är framsidan bisarr så överträffar baksidan totalt synen framifrån. Man häpnar inför anblicken och jag rodnar. En enda stor ända, vit och utan byxor. Hatten och kvasten och klorna syns men dessa attrialjer försvinner helt. En förtjusande liten sak att ha i påskriset.

Min konklusion ifråga om att ur en feministiskt bedöma detta verk är dömd att misslyckas. Detta är en sann uppenbarelse ett fantasifoster som får bli kvar bland kuriosakabinettens dunkla vrår.

Hur kan och vill vi då förändra påskpyntet?

Det skulle som omväxling till allt sött och otroligt osannolikt töntigt påskpynt vara trevligt och uppiggande med så kallat samhällstillvänt påskpynt. På ett enkelt vis kunde man köra påsk pyntet en runda i 40 gradig tvätt och som avslutning centrifugera och torktumla tingestena. Ett annat sätt är att låta dessa ting läggs på en väl trafikerad korsning. En timme där och saken skulle vara biff. påskpyntet skulle efter dessa och liknande behandlingar definitivt få en realistisk touche.

En annan sak till förändring skulle vara om man hittade andra djur och symboler som kan minna om denna påskhögtid. En påsksparv istället för kyckling eller anka eller en präktig påsk bäver med praktfulla gula tänder skulle klart vara ett sexigare alternativ till vår idag klassiska hare.
Påsk gubben blir i varje fall det jag tänker hänga i mitt påsk ris nästa år. Så det så.

Gertrud Sandhög, leg. tyckare!

I vår serie som tar upp olika arrangemang och händelser i samband med, det av regeringen instiftade, disajnåret, har vi kommit fram till en kritisk genomgång av påskpynt, rykande aktuell med tanke på påsken som passerade för ett antal veckor sen.
Artikeln föranledes av en utställning, av den unge, närmast minderårige, ryske samtidskonstnären Vassily Schiwschowsky, på Galleri Lilla Päronet, som tog slut för, i dagarna, fyra veckor sen.

Vad tänker ni på när ni hör ordet påskpynt? Påskris, kycklingar, påskharar? Är det inte så att det är samma, gamla tradiga, påskpynt som kommer fram år efter år, utan att ni egentligen funderat på vad ni tycker om det? Har ni någonsin funderat på vad påskpyntet står för? Är det inte så att detta är ett område där gammal, unken konservatism fått råda alldeles för länge, och att en förnyelse, inte bara är på tiden, utan fullkomligt livsnödvändig?
Ja, allvarligt talat hade jag inte funderat så mycket på saken innan jag såg denna geniala utställning av den unge, ryske samtidskonstnären V. S. Det krävdes en stor konstnärs insats för att få mej att överhuvudtaget reflektera över den trista, fördomsfulla konservatism som år efter år fyller våra hem i påsktider.
Vad har egentligen påskriset att säga oss nutidsmänniskor, där vi lever i vår hektiska tillvaro med tevereklam, globalisering, Internet, europeisk gemenskap och nyktra telefoner? Absolut intet, skulle jag vilja säga! Istället försöker pyntet pådyvla oss en förljugen idyllvärld, med familjelycka och glada höns, som vi vet var ett falsarium redan då den fanns. Jag menar, vilken upplyst nutidsmänniska tror idag på att häxor flyger till Blåkulla… på en kvast? Eller på harar som lägger ägg?

Ni borde istället ha tittat på V. S:s arbeten där han i pyntform (Nog så infernaliskt och effektivt) visar oss den grymma verkligheten bakom påskpyntets förljugna idyllvärld. Ta t.ex. hans alldeles lysande ”påskägg”. Ett arbete som inte bara skildrar äggindustrins grymhet, utan som också, på ett ytterst tankeväckande sätt, problematiserar äggets konventionella och uttjatade form, vilket inte är en dag för tidigt, på ett sätt som ger ägget en helt ny aktuallitet och samtidskänsla. Vad finner vi då när vi tittar in i ägget? Ja, inte är det de jolmiga gotter vi vant oss vid att ett påskägg skall innehålla. Istället finner vi ett marterat offer för västerlandets njutningslystnad i form av en, under plågsamma former, förefaller det, avliden kycklingunge. Man ryser inför denna stumma vittnesbörd över tillvarons grymhet, men gläds samtidigt åt den varma, hönsiga empati V.S. synes varit uppfylld av under frampressandet av ägget. Observeras bör att de två halvorna inte längre passar ihop. Vad kan detta betyda? Pyntets uppgift är ju att ställa frågor vilket V.S. pynt gör med den äran. Kanske syftar han på att sanningen aldrig går att dölja? Vad vet jag?

Ett arbete, i samma anda, som också bör omnämnas, är V. S: ”Tangentbordslåda”. Vad vi ser är en låda som innehållit ett tangentbord till en dator där innehåller bytts ut mot en hel hop kycklingkadaver. Ett fullkomligt lysande grepp! I ett slag korsas de hårdhjärtade tjänstemännens och socialsekreterarnas värld, där de sitter och, med ett penndrag på tangentbordet, administrerar sina hönstrakasserier, med den värld, offrens värld, som är som är resultatet av deras hjärtlösa verksamhet. Fullkomligt lysande!

Dock finner jag de ovan nämnda arbetena tämligen lättviktiga om man jämför dem med V. S. verkliga magnum opus. Det märkligt gåtfulla ”påskris” som utgör själva höjdpunkten på denna anmärkningsvärda utställning. Vad vi, till synes, ser är ett vanligt konventionellt påskris, men när vi närmar oss för att skärskåda verket inser vi att det är någonting som inte stämmer. På något sätt, det går i förstone inte att säga hur, oroar det här riset oss på det sätt som vi, sen många år tillbaka, lärt oss är ett signum på verkligt storartad konst. Man känner, på något vis, hur riset, under den lugna ytan, vibrerar av den hektiskt pulserade samtidskänsla som är så utmärkande för det nu vi kallar vårt eget.
Vad är det då V. S. har gjort för att ladda riset med den elektrifierande spänning vi upplever inför det? Jo, greppet är lika enkelt som genialt. V. S. har inte dekorerat sitt ris med det sedvanliga pyntet utan istället ersatt det med förvillande lika dekorationer, fast i låga material (Papper, frigolit och hönskartong.) och inte i höga material (Oljefärg, marmor och hönsfjädrar), som traditionen bjuder. På detta, enkla sätt förvandlar han det trista, konventionella påskriset till en uppfordrande fråga till samtiden och samhället, ett anklagande jacusefinger rätt i ansiktet på de omedvetna vardagsmänniskorna om hur de lever sina liv. Det är som om han ville ställa de omedvetna medelsvenssönerna till svars för vad de gör med sin tid på jorden, fråga dem om de inser konsekvenserna av sin konsummistiska livsstil och jag kan inte annat tycka än att de får vad de förtjänar.
Jag är oerhört imponerad av detta verk och lämnar utställningen med en varm känsla av att jag har mött en frände i min kamp mot den mänskliga fördumningen. Dock vill jag komma med en liten kritisk randanmärkning. V. S. har olyckligtvis valt att utföra sitt påskris med naturpinnar. Det skulle nog ytterligare förstärkt den vibrerande samtidskänslan ifall han istället valt mer hektiska samtidspinnar. På det viset skulle man dessutom ha undvikit att det slog ut löv på verket vilket var fallet mot slutet av utställningen. Någonting som gjorde ett lätt jolmigt intryck och som i någon mån förtog samtidskänslan.

Hilda Rosenfjoll, er ödmjuka guide i konsten underbara och främmande värld.

P.S. I samband med utställningen genomfördes preformance, i form av vältning av korvkiosker, på olika ställen i stan. D.S.